Uuuuuh aaa uuuuh
I en av filmsnuttarna är det en man som hjälper en kvinna på golfbanan, kompat av lite svängig musik står han bakom henne och rättar hennes sving. Detta klipp för osökt mina tankar till en av de sista gymnastiklektionerna för året, då vi skulle spela golf på gräsplanerna nedanför skolan.
Resultatet av detta ser ni ovan.
har mest koll på detdär med erotik på golfbanan.
Beauty is a card that must get played by organization
Fy vad han är min man alltså.
Detdär med att anpassa sig till samhället ...
I mitt yrke som glad estetsångfågel ingår inte alltid att tänka på hur jag beter mig och var jag beter mig. Att mycket falskt dra ett känslosamt Håkan Hellströmcitat i öppen korridor eller cafeteria är inte alls en ovanlighet, men i skolan har folk slutat reagera på det.
Ibland glömmer man att resten av världen inte gjort det.
Detta ledde igår till komplikationer då jag och Johanna gick från Coop, där vi varit och hälsat på sexy Borka i coopoutfit och införskaffat kaloribomber i form av Ben & Jerrys och smågodis inför en gråtepisod i soffan med P.S I love you! (Gud vad efterblivet att avsluta meningen med ett utropstecken. Men filmen heter väl så, med utropstecken? Aja, nu vet ni att jag inte skrev det frivilligt!)
Jag hade haft Hey Jude på hjärrnan hela dagen, och var nu glad och ville ha utlopp detta. Ett utlopp i estetperspektiv är ett skrik för full hals, gärna med en passande rörelse till. Det kan vara några catwalksteg, ett hopp, ett ansträngt ansiktsuttryck eller kanske en aggressiv omfamning av en kompis inom räckhåll.
Vägen där vi gick var inte hårt trafikerad, men det körde bilar på den. Så när jag drog en låång (tänk cigarettändare) vinkrörelse över huvudet och skrek "Hey Jude, refrain!" borde jag egentligen inte ha blivit förvånad när firmabilen med två män ~25 besvarade min "vinkning" med att tuta och skrika hysteriskt.
Yess.
En annan sak som man lätt glömmer är en viss sorts mäns reaktion på korta shorts och klänningar.
Män är intressanta.
Aja. Det är alltid kul att kunna sprida glädje.
Detdär med små tillbehör.
Klockan är nio torsdagen den andra juli på sommarlovet. Mitt mobilalarm drar igång Tro och Tvivel på en lite överambitiös volym (hade jag verkligen sovit hade jag antagligen stängt av den innan jag ens hunnit reflektera över varför den satt igång) men jag är redan vaken i färd med att ta tag i dagens första utmanande problem.
Det är så att jag har en grej för mig att jag går runt och ställer husets alla gitarrer i enligt min pappa olämpliga vinklar på ännu olämplingare ställen. Snäll och pedantisk som han är min far går han alltid och ställer tillbaka dessa gitarrer i sina ställ, vilket skapar problem för mig eftersom att jag fungerar så att TROTS att jag ofta lägger ifrån mig mina prylar på helt random ställen vet jag för det mesta vart dom är. I alla fall när det gäller större saker i alla fall, som stora kläder. Eller väskor, eller gitarrer.
En annan sak är det med lite mindre saker. Som capon och stämmare, till exempel. Dom brukar jag hålla reda på genom att lägga i anslutning till den ifrånställda gitarren.
Ser ni mitt problem? MITT CAPO ÄR BORTA!
:((((((((((((((((((((((((((((((((((((
(Jag vet att det är grymt ostylish att ha smileys i blogginlägg men det fanns inget annat sätt att beskriva den starka känslan av obegränsad saknad)
Nu till något som vi kanske borde ha börjat med att diskutera. Vad gör jag vaken över huvud taget? Och hur kommer det sig att jag både tvättat ansiktet och ätit frukost fastän klockan bara är nio?
Faktum är att det inte finns något vettigt svar på den frågan, förutom "jag vaknade automatiskt". Men hur otroligt låter inte det? Det är nog bäst att inte berätta det för någon, dom skulle tro att jag ljög.
Det är så att jag har en grej för mig att jag går runt och ställer husets alla gitarrer i enligt min pappa olämpliga vinklar på ännu olämplingare ställen. Snäll och pedantisk som han är min far går han alltid och ställer tillbaka dessa gitarrer i sina ställ, vilket skapar problem för mig eftersom att jag fungerar så att TROTS att jag ofta lägger ifrån mig mina prylar på helt random ställen vet jag för det mesta vart dom är. I alla fall när det gäller större saker i alla fall, som stora kläder. Eller väskor, eller gitarrer.
En annan sak är det med lite mindre saker. Som capon och stämmare, till exempel. Dom brukar jag hålla reda på genom att lägga i anslutning till den ifrånställda gitarren.
Ser ni mitt problem? MITT CAPO ÄR BORTA!
:((((((((((((((((((((((((((((((((((((
(Jag vet att det är grymt ostylish att ha smileys i blogginlägg men det fanns inget annat sätt att beskriva den starka känslan av obegränsad saknad)
Nu till något som vi kanske borde ha börjat med att diskutera. Vad gör jag vaken över huvud taget? Och hur kommer det sig att jag både tvättat ansiktet och ätit frukost fastän klockan bara är nio?
Faktum är att det inte finns något vettigt svar på den frågan, förutom "jag vaknade automatiskt". Men hur otroligt låter inte det? Det är nog bäst att inte berätta det för någon, dom skulle tro att jag ljög.
Min favoritställning och pappas hatställning gestaltat av
hans vinröda Norman och min Fender Catalina.
hans vinröda Norman och min Fender Catalina.
Mooney Wormtail Padfoot Prongs
Jag ränner världen runt kan tyckas, när ska jag nöja mig med enbart Nynäs?
Misströsta inte goda vänner, jag är bara borta över några dagar!
Nu drar Shulle till Gotland!
(Och shit vilken ful bild. Ni får finare när jag kommer hem!)
Tvika alte.
Jag måste bara berätta om mitt beteende i sängen. Neej, inte på det sättet. Nu pratar jag om helt andra omständigheter, nämligen dethär med att göra saker i sömnen.
Att jag både går och pratar i sömnen, vanligtvis utan att minnas något alls av det morgonen därefter, är inte alls ovanligt. Mina föräldrar har slutat vakna när min nattliga babbelstund sätter igång runt tretiden på natten. Igår när jag sov hos min kompis Mia somnade jag i all ordning i hennes säng iklädd pyjamasbyxor och t-shirt, och vaknade lite random iklädd hennes randiga morgonrock. Jag hade ingen aning om vad det var för plagg, det var som om jag aldrig sett det förut när jag vaknade. Det har även hänt att jag somnat på en plats och vaknat på en annan, eller rest mig upp för att möblera om bland tavlorna på väggen medans mina vänner lite sömnvirrigt tittat på från sina madrasser.
Men att prata i sömnen är en ganska vanlig företeelse. Att gå i sömnen är lite mer ovanligt men fortfarande en känd grej liksom.
Dessa SMS skickades tydligen mellan mig och Robbin tidigt i ottan i morse. Det börjar med att han skickar ett sms i samband med att han enligt schemat går upp för att gå till jobbet.
Robbin - 5:18: Men skönttttt!
Julia - 5:22: Gomorron
Robbin -5:29: VAD GÖR DU VAKEN?!
Robbin - 5:46: Puuh, du är inte vaken..
Julia - 8:03: Hehe
Robbin - 8:06: Äru uppe nuuuu?
Julia - 8:14: Lite.
Robbin - 8:18: Om jag vore du skulle jag somna om
Julia - 5:45: Tvika alte
Jag minns inget av detta, speciellt inte den där mycket avslutande sista kommentaren som jag lade. (Hur lyckades jag med den?! Okej att man sluddrar när man PRATAR i sömnen, men när man smsar?) Och att det är två ord som faktiskt skulle kunna misstas för att vara på svenska förstår jag verkligen inte heller hur jag fick till. Jag kan tänka mig mig själv öppnandes ett sömnigt öga men intellektuell blick, nöjt synandes smset innan jag tryckte på skicka och somnade om.
Att jag både går och pratar i sömnen, vanligtvis utan att minnas något alls av det morgonen därefter, är inte alls ovanligt. Mina föräldrar har slutat vakna när min nattliga babbelstund sätter igång runt tretiden på natten. Igår när jag sov hos min kompis Mia somnade jag i all ordning i hennes säng iklädd pyjamasbyxor och t-shirt, och vaknade lite random iklädd hennes randiga morgonrock. Jag hade ingen aning om vad det var för plagg, det var som om jag aldrig sett det förut när jag vaknade. Det har även hänt att jag somnat på en plats och vaknat på en annan, eller rest mig upp för att möblera om bland tavlorna på väggen medans mina vänner lite sömnvirrigt tittat på från sina madrasser.
Till exempel.
Men att prata i sömnen är en ganska vanlig företeelse. Att gå i sömnen är lite mer ovanligt men fortfarande en känd grej liksom.
Men titta här.
Dessa SMS skickades tydligen mellan mig och Robbin tidigt i ottan i morse. Det börjar med att han skickar ett sms i samband med att han enligt schemat går upp för att gå till jobbet.
Robbin - 5:18: Men skönttttt!
Julia - 5:22: Gomorron
Robbin -5:29: VAD GÖR DU VAKEN?!
Robbin - 5:46: Puuh, du är inte vaken..
Julia - 8:03: Hehe
Robbin - 8:06: Äru uppe nuuuu?
Julia - 8:14: Lite.
Robbin - 8:18: Om jag vore du skulle jag somna om
Julia - 5:45: Tvika alte
Jag minns inget av detta, speciellt inte den där mycket avslutande sista kommentaren som jag lade. (Hur lyckades jag med den?! Okej att man sluddrar när man PRATAR i sömnen, men när man smsar?) Och att det är två ord som faktiskt skulle kunna misstas för att vara på svenska förstår jag verkligen inte heller hur jag fick till. Jag kan tänka mig mig själv öppnandes ett sömnigt öga men intellektuell blick, nöjt synandes smset innan jag tryckte på skicka och somnade om.
Att ligga helt stilla och tyst i sömnen är antagligen en
ganska ovanlig grej men jag varnar er,
här har ni kvinnan som tar sömnaktiviteter
till en helt ny nivå.
Julia i pyjamas? Gå åt andra hållet.
ganska ovanlig grej men jag varnar er,
här har ni kvinnan som tar sömnaktiviteter
till en helt ny nivå.
Julia i pyjamas? Gå åt andra hållet.
Sol.
It was one hundred degrees as we sat beneath a willow tree
Jag tänkte ta en bild där det syntes hur brun jag är så jag gjorde det. Sen råkade jag redigera den i Picasa så det sket sig ju. Aja. Ni får bilden ändå. Gitarren är inte något slags sätt att visa upp märket utan enbart en enkel, nära liggande vid ögonblicket av behov; censur.
Aja. Nu ska jag springa ut. Min barndomsvän Jeanette väntar på mig i korsningen där vi ska mötas ... Hm. Nu! Adios! Inlägget om spanien kommer senare. Tills vidare kan ni fundera på vad jag gjort med mitt hår!
JULIA ÄR TILLBAKA FRÅN DET SPANSKA LANDET
Fy vad jag är patetisk, och fy vad jag blev rörd när jag kom in här i bloggen och såg att mina allra finaste musikflickor gjort storsatsning här under tiden jag varit borta! Det kanske var eran plan att glädja mig nu i min hemkomst från det spanska landet och det är lugnt,
det är okej att ni smörar,
Ett mer utförligt inlägg om vad jag pysslat med senaste veckan kommer senare, tills vidare, PUSS, och en tyst minut för kungen av pop som gick bort i min värld genom ett anonymt sms mitt i natten från Sverige till Spanien.
PMS del II
Jag kom in på det häromdagen men jag måste bara återgå till ämnet. Jag måste få berätta om begreppet PMS.
PMS är ett samlingsnamn för de fysiska och psykiska besvär som kan förekomma i samband med veckan före mens. I mitt förra inlägg redde jag mest ut de fysiska besvären, i detta tänkte jag gå in mer på de psykiska.
Det är så att PMS är en hyfsat ny grej för mig, i alla fall halvny då jag åt p-piller i lite drygt ett år och då slapp de flesta nackdelar i vecka nummer tre. Men nu finns den där en gång i månaden igen, strong as ever. Och den har drabbat mig.
Idag.
Min dag började med ett besök på sjukhuset, doktorn kollade upp mina pigmentfläckar. Jag fick en lapp med ett namn på en salva och gick till Apoteket med den. Tanten på Apoteket kunde inte läsa lappen och höjde ögonbrynen mot mig när jag försökte förklara vilken effekt salvan skulle ha. Jag blir ställd - vi ungdomar får alltid höra att vi ska vara artiga och hjälpsamma och så blir man bemött så av en vuxen människa som får betalt för sin hjälpsamhet.
Alltså - carefacead av tanten på Apoteket; kommer hem och gråter en skvätt över min otroliga hjälplöshet.
Efter denna känslomässiga laddning blir jag trött och måste vila en stund. Sätter mig vid datorn och kollar på valpannonser av allt (antagligen också någon slags sökande efter något gulligt och sårbart som jag kan få moderskänslor för). Hittar en annons med en svart labradorvalp på åtta veckor som söker efter ett nytt hem. Ser bilden då en svart liten dunboll springer på en gräsmatta och minns tiden då min hund var en sån.
Inser att hon inte kommer att bli så liten igen - gråter en sentimental skvätt.
Sen går jag vidare bland sidorna på Blocket och hittar annonser om omplacering av hundar, "pga förändrade familjeförhållande", "pga allergi", "pga tidsbrist", "pga separation". Helt friska hundar med glimten i ögat, vanligtvis bara precis över gränsen från att vara valp. I vanliga fall blir jag bara arg över tanken på människor som köper ett liv och sedan ångrar sig, eftersom att jag anser att köpet av ett husdjur ska vara ett åtagande på obestämd tid och vad det gäller alla dessa eventuella förändringar i livet ska man redan ha tänkt över dem och hittat en lösning på dem innan man tar på sig att bli förälder till en valp. Vem adopterar ett barn och lämnar ifrån sig det när det blivit tonåring och slutat vara söt?
Aa, det är mycket känslor där. Och idag visade sig dessa känslor - som annars mest tar form i upprörd irritation - i gråtmildhet när jag kollade på de glada djuren på bilderna. Glada, utan någon aning om att deras ägare tog bilden för att locka andra människor att köpa dem; för att bli av med dem. Ovetande om att i fallet att ingen ringer på annonsen så blir det en överdos av sömnmedel hos farbror veterinären.
(Jag är i allmänhet patetiskt gråtmild när det gäller djur som far illa, om nu upprördhet över en sån sak kan anses patetisk)
Alltså - gråtsession numero tres då jag hittade Bongo, schäfer, åtta månader, nedprioriterad.
Sen kan man alltid hitta små halsklumpar i annat, som att man hittar det gamla sälgosedjur som var årets julklapp år 2000 undangömd under några kuddar i soffan, hör låten man lyssnade så mycket på sommaren nollsju och plötsligt minns dendär pyjamasklädda morgonen med en av sina äldsta barndomskompis, minns hur fåglarna kvittrade genom det öppna fönstret och hur hon låg på mage med benen i luften och lyssnade eftertänksamt.
Med andra ord - PMS är hårt.
Ha sympati.
PMS är ett samlingsnamn för de fysiska och psykiska besvär som kan förekomma i samband med veckan före mens. I mitt förra inlägg redde jag mest ut de fysiska besvären, i detta tänkte jag gå in mer på de psykiska.
Det är så att PMS är en hyfsat ny grej för mig, i alla fall halvny då jag åt p-piller i lite drygt ett år och då slapp de flesta nackdelar i vecka nummer tre. Men nu finns den där en gång i månaden igen, strong as ever. Och den har drabbat mig.
Idag.
Min dag började med ett besök på sjukhuset, doktorn kollade upp mina pigmentfläckar. Jag fick en lapp med ett namn på en salva och gick till Apoteket med den. Tanten på Apoteket kunde inte läsa lappen och höjde ögonbrynen mot mig när jag försökte förklara vilken effekt salvan skulle ha. Jag blir ställd - vi ungdomar får alltid höra att vi ska vara artiga och hjälpsamma och så blir man bemött så av en vuxen människa som får betalt för sin hjälpsamhet.
Alltså - carefacead av tanten på Apoteket; kommer hem och gråter en skvätt över min otroliga hjälplöshet.
Efter denna känslomässiga laddning blir jag trött och måste vila en stund. Sätter mig vid datorn och kollar på valpannonser av allt (antagligen också någon slags sökande efter något gulligt och sårbart som jag kan få moderskänslor för). Hittar en annons med en svart labradorvalp på åtta veckor som söker efter ett nytt hem. Ser bilden då en svart liten dunboll springer på en gräsmatta och minns tiden då min hund var en sån.
Inser att hon inte kommer att bli så liten igen - gråter en sentimental skvätt.
Sen går jag vidare bland sidorna på Blocket och hittar annonser om omplacering av hundar, "pga förändrade familjeförhållande", "pga allergi", "pga tidsbrist", "pga separation". Helt friska hundar med glimten i ögat, vanligtvis bara precis över gränsen från att vara valp. I vanliga fall blir jag bara arg över tanken på människor som köper ett liv och sedan ångrar sig, eftersom att jag anser att köpet av ett husdjur ska vara ett åtagande på obestämd tid och vad det gäller alla dessa eventuella förändringar i livet ska man redan ha tänkt över dem och hittat en lösning på dem innan man tar på sig att bli förälder till en valp. Vem adopterar ett barn och lämnar ifrån sig det när det blivit tonåring och slutat vara söt?
Aa, det är mycket känslor där. Och idag visade sig dessa känslor - som annars mest tar form i upprörd irritation - i gråtmildhet när jag kollade på de glada djuren på bilderna. Glada, utan någon aning om att deras ägare tog bilden för att locka andra människor att köpa dem; för att bli av med dem. Ovetande om att i fallet att ingen ringer på annonsen så blir det en överdos av sömnmedel hos farbror veterinären.
(Jag är i allmänhet patetiskt gråtmild när det gäller djur som far illa, om nu upprördhet över en sån sak kan anses patetisk)
Alltså - gråtsession numero tres då jag hittade Bongo, schäfer, åtta månader, nedprioriterad.
Sen kan man alltid hitta små halsklumpar i annat, som att man hittar det gamla sälgosedjur som var årets julklapp år 2000 undangömd under några kuddar i soffan, hör låten man lyssnade så mycket på sommaren nollsju och plötsligt minns dendär pyjamasklädda morgonen med en av sina äldsta barndomskompis, minns hur fåglarna kvittrade genom det öppna fönstret och hur hon låg på mage med benen i luften och lyssnade eftertänksamt.
Med andra ord - PMS är hårt.
Ha sympati.
Torsdag med rakolyckor och Death Cab
Jag skulle vilja berätta om den svåra konsten att raka benen.
När man köper en rakhyvel har man två val att välja mellan. Antingen så köper man dendär Gilette som är inplastad i hård plast prydd med cirka femton klistermärken om alla dess fördelaktiva funktioner, som att den vibrerar, lyser eller har en helt fantastisk inbyggd aloeverastav som återfuktar huden samtidigt som man rakar. Denna rakhyvel kostar 160 kronor och blir slö efter tre användningar.
Om man inte köper en sån rakhyvel finns det ett mer budgetvänligt alternativ, nämligen tiopacken. De kostar ungefär den stora rakhyvelns pris delat i tjugo, och - som jag nämnt - får man tio i stället för en. Det låter väl najs såhär långt.
Men. Jag köpte ett sånt. Och nu ser mina ben ut som de gjorde om sommaren för ungefär tio år sedan - fulla av plåster. Varför? För att de jäävla rakhyvlarna verkar ha som enda mål i livet att få fläka upp lite hud. De väntar på rätt tillfälle, och sen när man släppt uppmärksamheten i två sekunder så känner man hur det skär till.
ASSKÖNT. Man borde lyssna mer på Mr Weasley - lita aldrig på ett föremål som kan tänka om du inte vet vad som ligger bakom.
Annars är det en ganska bra morgon. Min personliga väckarklocka Robbin ringde och väckte mig klockan tio för att påminna mig om att jag ska till sjukhuset klockan elva och fyrtio. Nu sitter jag och lyssnar på några liveföreträdanden med Death Cab for Cutie. Ben Gibbard verkar inte sådär jättestabil i rösten på alla, man liksom väntar på att han ska glida över på det falska, men det är asbra ändå. Det är ju dom trots allt. Klicka på orden bredvid för att höra den jag tycker bäst om nu.
Nu ska Julia äta frulle, see ya!
När man köper en rakhyvel har man två val att välja mellan. Antingen så köper man dendär Gilette som är inplastad i hård plast prydd med cirka femton klistermärken om alla dess fördelaktiva funktioner, som att den vibrerar, lyser eller har en helt fantastisk inbyggd aloeverastav som återfuktar huden samtidigt som man rakar. Denna rakhyvel kostar 160 kronor och blir slö efter tre användningar.
Om man inte köper en sån rakhyvel finns det ett mer budgetvänligt alternativ, nämligen tiopacken. De kostar ungefär den stora rakhyvelns pris delat i tjugo, och - som jag nämnt - får man tio i stället för en. Det låter väl najs såhär långt.
Men. Jag köpte ett sånt. Och nu ser mina ben ut som de gjorde om sommaren för ungefär tio år sedan - fulla av plåster. Varför? För att de jäävla rakhyvlarna verkar ha som enda mål i livet att få fläka upp lite hud. De väntar på rätt tillfälle, och sen när man släppt uppmärksamheten i två sekunder så känner man hur det skär till.
ASSKÖNT. Man borde lyssna mer på Mr Weasley - lita aldrig på ett föremål som kan tänka om du inte vet vad som ligger bakom.
Annars är det en ganska bra morgon. Min personliga väckarklocka Robbin ringde och väckte mig klockan tio för att påminna mig om att jag ska till sjukhuset klockan elva och fyrtio. Nu sitter jag och lyssnar på några liveföreträdanden med Death Cab for Cutie. Ben Gibbard verkar inte sådär jättestabil i rösten på alla, man liksom väntar på att han ska glida över på det falska, men det är asbra ändå. Det är ju dom trots allt. Klicka på orden bredvid för att höra den jag tycker bäst om nu.
Nu ska Julia äta frulle, see ya!
Borka
Saknarej baby
Lämna Coop Forum för mig ...
Everyone that I loved I dismissed, 'cause I'm the escapologist
Nu ska braceface ut och busa!
Hey where did we go days when the rains came?
Det regnar här i Nynäs idag
Julia är tydligen också kvinna.
Jag känner det, en känsla som sprider sig långsamt, söker sig sakta upp från de nedre magtrakterna. Du vet att inom några timmar kommer den ha infekterat hela magområdet och fått dig däckad i en säng med kudden över huvudet.
Det är en pandemi som spridit sig i världen sen urminnes tider, en sjukdom som drabbar världens kvinnor obarmhärtigt en gång i månaden. Ett smärtsamt anfall som får dig att vilja slita ut magens innehåll och kasta det på närmaste oskyldiga offer (i ditt PMSade huvud existerar dock inte begreppet "oskyldiga människor") och antingen skrika eller gråta när du gjort det.
Och nu känner jag första tecknet. En lätt ilande värk i trakten kring höger äggstock. Tack, Gud. Tack.
Kära hälsningar anonymt PMSoffer
Det är en pandemi som spridit sig i världen sen urminnes tider, en sjukdom som drabbar världens kvinnor obarmhärtigt en gång i månaden. Ett smärtsamt anfall som får dig att vilja slita ut magens innehåll och kasta det på närmaste oskyldiga offer (i ditt PMSade huvud existerar dock inte begreppet "oskyldiga människor") och antingen skrika eller gråta när du gjort det.
Och nu känner jag första tecknet. En lätt ilande värk i trakten kring höger äggstock. Tack, Gud. Tack.
"Men lugn gumman. Det betyder ju bara att du kan få barn!"
Puss!
Skolavslutning och första dagarna på lovet
Jag lovade ju er lite inlägg här under de sista dagarna och nu satsar jag även på att hålla er mer eller mindre uppdaterade på vad som händer oss estetdamer på sommarlovet. Det kommer nog bara vara jag som uppdaterar, eventuellt även Louisa. Borka är har för dålig bloggdiciplin.
Men det är därför vi älskar henne.
Sommarlovet kom upp som en grynna på öppet hav känns det som. Först var det februari, sen hade vi nationella prov, sen fick vi tillbaka resultaten, sen drog jag in till stan och köpte ett par nya skor, sen fick några dagar med solsken, sen fick vi sommarlov. Ungefär så var det. Ungefär så fort gick det.
Första bilden; Borka och jag i våra allra naturligaste pååser. Andra och tredje bilden: Johanna och Louisa som spanar in oss och beundrar vår otroliga skönhet och önskar att de hade något liknande.
Och nu sitter jag har klockan halv två första riktiga sommarlovsmåndagen, iklädd t-shirt och trosor, med - för att inte bara ge trevliga detaljer - en ganska stor finne i pannan som konsekvens av helgens halsande av inkognito substanser.
I fredags, på avslutningen, var det grillning hos mig. Det var lugna puckar, färskpotatis och korv och plastutemöbler och filtar och chips och godis och ja, för några av oss, något som någon bjöd på som gjorde att de där åtta plusgraderna ute i den falska sommarnatten kändes lite varmare.
Första bilden; Mikiasson och Johanna är glada. Andra bilden; Några män från teknik och el och Borka. Tredje bilden; Mikiasson och Johanna med ketchup och godis. Fjärde bilden - undre raden; Louisa är glad och sötast i världen. Femte bilden; Borka med män från el och teknik. Sjätte bilden; ketchup, läsk, tallrikar, ketchup igen.
Sen var det lördag, dagen för studenterna att springa ut. Jag åkte upp till skolan, precis som Borka, Johanna och Mikiasson gjort, kom fram i sista sekunden och övergav faktiskt mina estetvänner för att dra på studentmottagning hemma hos en av mina äldsta vänner Lisa, vars bror (som jag för övrigt var kär i mellan sexårs och fyran) gick ut från byggprogrammet. Det var supermysigt och allt, en highlight var när jag och Lisa hittade en CDskiva av anonym ålder märkt med "Björns favo låtar", som vi satte igång nere i lokalen där maten var. Festen var säkrad när skivan visade sig innehålla genomgående Markoolio och Teddybears STHLM.
Det var en dag av kärlek, vilket kunde bekräftas då jag hörde talas om en offentlig kyss bland studentflaken mellan Emma Bork och en anonym student. Sånt är alltid fint och mysigt och så.
På kvällen var vi utbjudna till Muskö, där estettvåorna skulle ha lite party. Vi har aldrig haft sådär jäääääättebra kontakt med tvåorna (eller ja, med vissa av dom, vissa av oss, som jag som var tillsammans med Philip i nästan två år, men i allmänhet) så vi tänkte att det kunde ju vara ett najs sätt att lära känna varandra lite bättre.
Festen var hemma hos Kalle, och det visade sig att hans pappa ägde en halv flotta med båtar så dom hade sjötomt, ungefär femtio små hus och hundra bryggor. (Jag har aldrig varit mycket för underdrift) Efter en sightseeing på tomten med Kalle som guide gick vi upp till ett av husen och grillade, garvade och tja, hade roligt i ett normalare tillstånd. Senare på kvällen kom allt fler människor och i mitt huvud blev det väldigt naturligt att sitta och ha djupa samtal om livet med Tim på en vedtrave, springa ned för en ganska brant kulle (jag hade nog inte gjort det om jag kunnat koppla det med risken att stuka foten, vilket jag också gjorde) och stå toavakt. Men ja. Minnet av allt detta känns lite.
Suddigt.
Gårdagen var lugn med film och godis i sällskap av gamla barndomsvänner, vad mina estetvänner gjorde vet jag inte riktigt faktiskt. Man kan inte alltid ha full koll.
Dethär inlägget blev långt och innehållande lite väl mycket kanske, men så är det att vara rockstjärna.
Tills vi ses igen!
Men det är därför vi älskar henne.
Sommarlovet kom upp som en grynna på öppet hav känns det som. Först var det februari, sen hade vi nationella prov, sen fick vi tillbaka resultaten, sen drog jag in till stan och köpte ett par nya skor, sen fick några dagar med solsken, sen fick vi sommarlov. Ungefär så var det. Ungefär så fort gick det.
Första bilden; Borka och jag i våra allra naturligaste pååser. Andra och tredje bilden: Johanna och Louisa som spanar in oss och beundrar vår otroliga skönhet och önskar att de hade något liknande.
Och nu sitter jag har klockan halv två första riktiga sommarlovsmåndagen, iklädd t-shirt och trosor, med - för att inte bara ge trevliga detaljer - en ganska stor finne i pannan som konsekvens av helgens halsande av inkognito substanser.
I fredags, på avslutningen, var det grillning hos mig. Det var lugna puckar, färskpotatis och korv och plastutemöbler och filtar och chips och godis och ja, för några av oss, något som någon bjöd på som gjorde att de där åtta plusgraderna ute i den falska sommarnatten kändes lite varmare.
Första bilden; Mikiasson och Johanna är glada. Andra bilden; Några män från teknik och el och Borka. Tredje bilden; Mikiasson och Johanna med ketchup och godis. Fjärde bilden - undre raden; Louisa är glad och sötast i världen. Femte bilden; Borka med män från el och teknik. Sjätte bilden; ketchup, läsk, tallrikar, ketchup igen.
Sen var det lördag, dagen för studenterna att springa ut. Jag åkte upp till skolan, precis som Borka, Johanna och Mikiasson gjort, kom fram i sista sekunden och övergav faktiskt mina estetvänner för att dra på studentmottagning hemma hos en av mina äldsta vänner Lisa, vars bror (som jag för övrigt var kär i mellan sexårs och fyran) gick ut från byggprogrammet. Det var supermysigt och allt, en highlight var när jag och Lisa hittade en CDskiva av anonym ålder märkt med "Björns favo låtar", som vi satte igång nere i lokalen där maten var. Festen var säkrad när skivan visade sig innehålla genomgående Markoolio och Teddybears STHLM.
Det var en dag av kärlek, vilket kunde bekräftas då jag hörde talas om en offentlig kyss bland studentflaken mellan Emma Bork och en anonym student. Sånt är alltid fint och mysigt och så.
På kvällen var vi utbjudna till Muskö, där estettvåorna skulle ha lite party. Vi har aldrig haft sådär jäääääättebra kontakt med tvåorna (eller ja, med vissa av dom, vissa av oss, som jag som var tillsammans med Philip i nästan två år, men i allmänhet) så vi tänkte att det kunde ju vara ett najs sätt att lära känna varandra lite bättre.
Festen var hemma hos Kalle, och det visade sig att hans pappa ägde en halv flotta med båtar så dom hade sjötomt, ungefär femtio små hus och hundra bryggor. (Jag har aldrig varit mycket för underdrift) Efter en sightseeing på tomten med Kalle som guide gick vi upp till ett av husen och grillade, garvade och tja, hade roligt i ett normalare tillstånd. Senare på kvällen kom allt fler människor och i mitt huvud blev det väldigt naturligt att sitta och ha djupa samtal om livet med Tim på en vedtrave, springa ned för en ganska brant kulle (jag hade nog inte gjort det om jag kunnat koppla det med risken att stuka foten, vilket jag också gjorde) och stå toavakt. Men ja. Minnet av allt detta känns lite.
Suddigt.
Gårdagen var lugn med film och godis i sällskap av gamla barndomsvänner, vad mina estetvänner gjorde vet jag inte riktigt faktiskt. Man kan inte alltid ha full koll.
Dethär inlägget blev långt och innehållande lite väl mycket kanske, men så är det att vara rockstjärna.
Tills vi ses igen!
Slutspurten som vi alla älskar och hatar
Det börjar verkligen dra ihop sig nu inför betygssättningen nästa vecka, det märks på flera sätt.
1) Datorerna i bibliotek och datasalar är nästan allihop upptagna, nu inte av byggare som sitter och spelar nätpoker utan av stressade elever från alla olika program som drar sista borsttaget (eller, att döma från vissas ansiktsuttryck, ett borsttag alldeles för långt ifrån det sista) på terminens slutuppgifter.
2) De bänkar i klassrummet som brukar ockuperas av damer och herrar som kommer och går från lektionen utifrån eget behag står tomma. Resten är fyllda av elever som faktiskt verkar jobbar ambitiösare än någonsin.
3) Stämningen är helt annorlunda. Även om det är fullare än någonsin så känns det tomt i korridorerna. Det känns tomt i huvudet, tomt i almanackan, även om datumen står tätare än någonsin nu de sista dagarna, och fastän tankarna bör fyllas av både det ena och det andra som har med slutbetyg att göra. Ändå känns det som om det ända man kan tänka på är hur solen strålar utanför fönstret, hur vinden blåser i björkarna i vitsippsdungen utanför skolan och hur den verkar dra i en, vilja ta en med sig.
Med sig iväg från skolan.
Det känns verkligen så starkt, man längtar iväg ut på sommarlov, samtidigt som skolarbetet känns mycket roligare nu när man vet att det snart är över. Varför är det så? Det är som när man äter en äcklig macka och märker att den är god sista tuggan, så man får för sig att ta en ny.
Precis så är det. (Jag vet att ni älskar mina jämförelser)
Aja. Jag råkar ha en muntlig historiaredovisning som ropar efter att få bli pluggad på, och även om jag sitter i en av våra lyxiga solstolar ute i trädgården bland äppelblom och nyutslagen rhododendrom så är det inte sommarlov än.
Ciao!
1) Datorerna i bibliotek och datasalar är nästan allihop upptagna, nu inte av byggare som sitter och spelar nätpoker utan av stressade elever från alla olika program som drar sista borsttaget (eller, att döma från vissas ansiktsuttryck, ett borsttag alldeles för långt ifrån det sista) på terminens slutuppgifter.
2) De bänkar i klassrummet som brukar ockuperas av damer och herrar som kommer och går från lektionen utifrån eget behag står tomma. Resten är fyllda av elever som faktiskt verkar jobbar ambitiösare än någonsin.
3) Stämningen är helt annorlunda. Även om det är fullare än någonsin så känns det tomt i korridorerna. Det känns tomt i huvudet, tomt i almanackan, även om datumen står tätare än någonsin nu de sista dagarna, och fastän tankarna bör fyllas av både det ena och det andra som har med slutbetyg att göra. Ändå känns det som om det ända man kan tänka på är hur solen strålar utanför fönstret, hur vinden blåser i björkarna i vitsippsdungen utanför skolan och hur den verkar dra i en, vilja ta en med sig.
Med sig iväg från skolan.
Det känns verkligen så starkt, man längtar iväg ut på sommarlov, samtidigt som skolarbetet känns mycket roligare nu när man vet att det snart är över. Varför är det så? Det är som när man äter en äcklig macka och märker att den är god sista tuggan, så man får för sig att ta en ny.
Precis så är det. (Jag vet att ni älskar mina jämförelser)
Aja. Jag råkar ha en muntlig historiaredovisning som ropar efter att få bli pluggad på, och även om jag sitter i en av våra lyxiga solstolar ute i trädgården bland äppelblom och nyutslagen rhododendrom så är det inte sommarlov än.
Ciao!
Förresten ...
Eller nej, en sak till innan sömnen får en huvudroll i mitt liv. Jag har ett program. Det programmet kan göra collage och redigera bilder. JAG HAR SAMMA PROGRAM SOM KENZA, eller va? Sa någon något?
Här är i alla fall lite snygga bilder på mina klasskompisar. Till vänster Borka iklädd sin neutralaste min och Emma Mikiasson alias Finnen i sin motsvarande. Till höger har vi några andra snygga klasskompisar, nämligen Malin (som tyvärr lämnar oss till hösten), Johanna och Louisas balla Wayfarers på ett hörn också.
Puss på dom alla!
Här är i alla fall lite snygga bilder på mina klasskompisar. Till vänster Borka iklädd sin neutralaste min och Emma Mikiasson alias Finnen i sin motsvarande. Till höger har vi några andra snygga klasskompisar, nämligen Malin (som tyvärr lämnar oss till hösten), Johanna och Louisas balla Wayfarers på ett hörn också.
Puss på dom alla!
Julia spekulerar, filosoferar och uppdaterar
Jag säger som Borka gjorde för ungefär en månad sen, dog vi? Här på bloggen visas i alla fall inga tecken på levnad från våran sida. Jag tänkte försöka ändra på detta nu, under sista skolveckan i årskurs ett på gymnasiet. Här och nu svär jag en ed att hålla igång denna blogg när skolan börjar igen.
Våren har varit en ganska konstig tid för musikettorna. Målet som vi jobbat mot hela vårterminen, Esteternas Dag på Folkets Hus, där vi ettor skulle spela September och Disco Inferno kom närmre och närmre, för att till slut gå av stapeln utan att någon av oss nästan märkt något alls.
Vi röjde, for the record.
(Eller ja, första föreställningen gick det ju egentligen inte alls bra, men på den andra släppte vi alla hämningar och dansade nakna, typ)
Nu har vi haft vårat tack och adjöfika med våran coola men stränga ensemblelärare JoBe, en vacker ritual i gräset utanför musikhusets betongkloss-skepnad, och nedräkningen till sommarlovet har gått ned till att bära endast en siffra. Snart springer treorna ut med mössor och champagne och lockar i håret och solsken i blick och nästa år är det inte vi som är yngst längre.
Nästa år är tvåorna treor. Och äldst. Och om ett år är det de som springer ut, och om två år är det vi ...
Nu ska jag inte sväva iväg. Ännu är det nio dagar kvar tills skolan stänger sina portar för sommaren, ännu har jag en muntlig historiaredovisning och ett naturkunskapsprov kvar. Och ännu har jag två år kvar i denna värld av alldeles för långa korridorer och lektioner som kan beskrivas likadant. Ännu har jag kvar provskrivningar, uppsatsinlämningar i några av de tusen klassrum varav ett i mängden har en rosa fondvägg och är vårat hemklassrum.
Ännu är det två år kvar tills det är vi som springer ut och får hålla i de vita mössorna för att de inte ska blåsa av med fartvinden.
Två år kvar tills vi får röja loss på flaket till Kom igen Lena. (För den SKA vi ha med, right Borka?)
Och nu ... Sova.
Våren har varit en ganska konstig tid för musikettorna. Målet som vi jobbat mot hela vårterminen, Esteternas Dag på Folkets Hus, där vi ettor skulle spela September och Disco Inferno kom närmre och närmre, för att till slut gå av stapeln utan att någon av oss nästan märkt något alls.
Vi röjde, for the record.
(Eller ja, första föreställningen gick det ju egentligen inte alls bra, men på den andra släppte vi alla hämningar och dansade nakna, typ)
Nu har vi haft vårat tack och adjöfika med våran coola men stränga ensemblelärare JoBe, en vacker ritual i gräset utanför musikhusets betongkloss-skepnad, och nedräkningen till sommarlovet har gått ned till att bära endast en siffra. Snart springer treorna ut med mössor och champagne och lockar i håret och solsken i blick och nästa år är det inte vi som är yngst längre.
Nästa år är tvåorna treor. Och äldst. Och om ett år är det de som springer ut, och om två år är det vi ...
Nu ska jag inte sväva iväg. Ännu är det nio dagar kvar tills skolan stänger sina portar för sommaren, ännu har jag en muntlig historiaredovisning och ett naturkunskapsprov kvar. Och ännu har jag två år kvar i denna värld av alldeles för långa korridorer och lektioner som kan beskrivas likadant. Ännu har jag kvar provskrivningar, uppsatsinlämningar i några av de tusen klassrum varav ett i mängden har en rosa fondvägg och är vårat hemklassrum.
Ännu är det två år kvar tills det är vi som springer ut och får hålla i de vita mössorna för att de inte ska blåsa av med fartvinden.
Två år kvar tills vi får röja loss på flaket till Kom igen Lena. (För den SKA vi ha med, right Borka?)
Och nu ... Sova.
