Fem esteter

På min radar:

70-talsmaskerad. Nu snackar vi inte amerikanskt 70-tal med Yvonne Elliman och Bee Gees, inga neonfärger eller hårband, utan ÄKTA SVENSKT 70-tal med låga, bleka utsvängda jeans och senapsfärgade polotröjor, Jonatan Lejonhjärta-frizzet, Jag vill ha en egen måne och beiga kavajer.

Ett brev till alla nybörjarbarn som jag daddar med om dagarna:

Jag ljuger för er. Hästar bits visst. Inte för att vara elaka såklart, utan bara för att dom tycker att det är kul. Men om det händer, att en häst suger tag en hudbit på din arm och crunchar den mellan sina hårda och grymt vassa tänder, andas bara och tänk på något litet. Den bör släppa inom tio minuter.

Och barn, det är inte så som jag säger att hästen aldrig springer iväg åt ett håll dit man inte vill. Och det är inte så som jag säger att du inte ramlar av en häst. Ibland hoppar den till och med upp och ned för att få av dig. Det enda du kan göra är att hålla din balans och sända en bedjande hälsning till Gud, Buddha och Allah.

Och att vistas i stallet frivilligt betyder inte att du inte kommer både svettas, blöda och gråta. Det finns dagar då du kommer komma därifrån med värkande rygg efter att du som volontär mockat rent cirka 300 kvadratmeter av hästboxar, dagar då du stått på knä och oljat ridhusläktare, då du suttit i 40 graders sol och rensat ogräs på ridbanan, då du målat 170 meter ridbanestaket. Det kommer finnas tillfällen då du fäller både en och två ilskna, uppgivna tårar då odjuret under dig verkar vilja sträva emot din vilja på alla plan. Det kommer även kanske att finnas stunder då en ridtur slutar i sanden med bruten arm, och för vissa av er kanske det kommer att komma en dag då din cykel blir kvar i stallet efter att din returbiljett delats ut av av ambulansföraren.

Men det kommer att vara värt det.

Det kommer att vara värt det tio gånger om dagen då du vinner din första prisrosett. Det kommer att vara värt det hundra gånger om dagen då du får din första ponny i form utan att såga på bettet som vissa andra gör, då du får pollen mellan hand och tygel enbart för att den gått med på att samarbeta med dig.

Jag kan låta så bitter när jag snackar om allt jobb i stallet, om hur jag stupar i sängen innan kvällsmaten efter en dags stalljobb, om hur dött det kan kännas att gå upp då klockan ringer fem i sex. (05.55 alltså, inte 17.55) 

Och idag, om hur min Trinity lite naivt ville busa och visa lite kärlek till sin mamma (MIG ehhhe) och efter att noggrannt letat ut det område på min arm där man kunde få tag i mest lös hud nöp ut den och höll kvar, lagom länge för att lämna ett ordentligt sår och få mig att fundera på när jag senast fick en stelkrampsspruta.

Och på hösten, när man hoppar i lervälling för att ta sig ut till platsen där han placerat sig i hagen (längst in såklart) och efter ett stort skutt inser att skon sitter kvar i lerpölen man precis lämnat.

När han verkligen inte förstår varför han inte får stå med sin fot ovanpå ens egen.

Men så är det också de där stunderna när allt verkligen funkar, som dagen då han helt utan att buffla med huvudet och bestämma sig för att gå åt andra hållet går bredvid en hela vägen från hagen till stallet. När man ridit längre än någonsin förut utan att han skyggat, utan att han skenat, utan att han krånglat, när man inser att han börjar ju mogna den skrutten. När man konstaterar att han vuxit tre centimeter sen han kom och kan se ny muskulatur, och tänker att dethär börjar ju se ut som en riktig häst.

När han gnäggar när han hör ens röst i stallgången och lägger nosen mot ens mage och andas ut en eftermiddag när han är trött.

Därför är det värt det.

Ännu en arbetsdag under den galna hänsynslösa svenska solen avklarad. Idag har målningen brutits av lite andra stimulerande aktiviteter, som mockning (du gillade MMSet va Borka?), promenad med en halt häst som trodde att alla föremål i naturen hade en konspiration mot honom (jag har kommit på mig själv med att tänka oftare på Iton som "paranoid hästjäkel" än "Iton". Är det bra?) och så sist och farligast, agerat lite ridlärare för nybörjarbarnen (som är en meter långa, jag skojar inte!).

Det hela gick otroligt bra, vilket det ofta gör när man förklarar för någon hur den ska göra och den säger "NEJ! Jag vill inte!"

Jag har nu i vilket fall kommit hem hel, kunnat konstatera att jag fått mera bränna under mitt jobb i stallet än jag fick under en veckas vistelse i Spanien, och ligger nu med målarfärgsfläckar på hela kroppen som torkar in mer och mer för varje minut och denyar att jag borde gå och duscha.
 
Och lyssnar på Locomotion.
Som jag kan digga.

Jag och Johanna har lagat världens godaste mat och nu ska vi se film. Jag har chips. Vi har ätit upp godiset. Vi är mätta. Domhär chipsen är förresten den bästa uppfinningen sen hjulet.

PUSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSs

Och Borka. Det löser sig.

Skit, jag skulle ju ta en skitsnygg bild med webcamen så att ni skulle få se mig med rosor på kinden och solsken i blick efter min timlånga vistelse på gymmet, men så glömde jag bort det och hoppade in i duschen. Aja.

Första gången jag tränade på länge nu, vilket i och för sig inte säger så mycket eftersom att jag tvingar mig själv att prestera likadant ändå. Jag pressar mig alltid som värst när jag egentligen inte orkar. Det är najs och väldigt logiskt.

Men i vilket fall som helst - det hände värsta grejen idag. Det var bara jag och två till på gymmet, en kille och en gubbe. (Om ni förstår. Orkar inte dra detdär med olika gym-typerna igen) Jag sitter med iPoden uppdragen på högsta volym, men så tar låten slut och jag hör ett högt tjut, vilken får mig att dra ur hörsnäckorna och kolla mig runt. Och det jag ser är killen, på fötter, stressandes ut ur gymmet iklädd halvt avdragen t-shirt, BRANDMANSBYXOR och ett pipande läte efter sig.

Hallå liksom? Löpbandet, adrenalin, testosteron och män i uniformer. Inte okej.

(Med andra ord, jag kanske borde börja träna oftare)

Nu har jag i alla fall hämtat mig, duschat som sagt, tryckt i mig potatissallad och rostbiff och väntar för tillfället på att mina två donnor Jeanette och Olivia ska klampa in, vilket bör ske inom de närmsta tio minutrarna.

Pussochkraaaaaaaam

Seriöst. Jag sitter och lyssnar på en av Borkas playlists på Spotify. I tio minuter har jag lyssnat på techno, vilken nu har slagit över till The Bad Touch, och jag kan nog dra en slutsats. 

Den kvinnan är bortom all räddning.




Förresten, så tror jag att jag kan dra en och annan slutsats angående mitt eget liv när jag lyssnar på en låt som handlar om att I want you covered like my Waffle House hashbrowns och helt plötsligt sitter och tänker "det är så det ska vara!".

Jag tror att jag har fått en ganska skruvad syn på detdär med förhållandet mellan man och kvinna.

Nu är halva procenten av den gotlandsvistandes bloggcrewen tillbaka, vilket på svenska innebär att jag (Julia) är hemma igen men inte Johanna.

Det har varit tre (eller fyra, whatevah) galna dagar, vi har bitvis varit väldigt duktiga och ansvarsfulla (som när vi faktiskt lagade en rrrrrrrriktigt god middag med grönsaker och stuff första kvällen!) och bitvis lite mer åt det motsatta hållet (som när vi tog lift av en bil med män ~25 efter att dom tutat på oss, eller när jag med släptåg av Signe och Jessica blev på äventyrshumör och tog på våra finaste leenden och begav oss till stugan med de manliga 87orna som knackat på våran dörr kvällen innan och kom tillbaka med en platta hallonsaft). Och I'm telling you, äckligt, men det är najs med lite (läs mycket. Lite verkar inte finnas på min karta) snurr i skallen till tonerna av Babyshambles.

Vi har också tagit rrrriiiiktigt många snygga bilder, de flesta på mig har dock blivit monterade, de har klistrat in ansiktet på någon som är mycket fulare än mig på dom. Sånt är inte snällt.

Nu ska ni lyssna på vårat soundtrack.

Under två dagar nu har en viktig baspelare i mitt liv sviktat, vilket rungat min värld och gjort mitt psyke labilt.

Våran internetuppkoppling har strulat.

Men det är fine nu, "pappa fixar" är ett fint koncept och jag står stadigt innan det inträffade något allvarligt. Och jag har Spotify igen. MSN klarar jag mig utan men Spotify har kommit att bli essential.

Windows Media Player känns ju bara sååååå 2008 ...

Jag måste säga att jag undrar hur jag hamnat i denhär sitsen. Antagligen vore det bäst om jag bara satte mig själv i celibat och på vatten och bröd, slutade borsta håret och raka mig under armarna och bara liksom. Avancerade ned några nivåer.

Jag tror att jag ska börja med att hämta ut mina nya glasögon, och sen, för resten av livet, inte prata om något annat än Harry Potter. Wish me luck!

Och förlåt också. Jag har varit ganska dum. Jag antar att det är så det går när man låtsas som att det inte finns nåt i morgon och inga konsekvenser. För det är så jag har blivit. Dum i huvudet. Nu kanske ni som inte gjort det innan kan förstå mig - i alla fall lite. Puss!