Fem esteter

Förresten så var vi på Moderna muséet på Dalíutställning igår. Det hela var en intressant upplevelse, som kanske kunnat vara lite bättre en mer inspirerad dag, och eventuellt med en guide som inte tycktes prata utantill ur en bok.

Jag har lite svårt för detdär hela att få ett konstverk förklarat för sig, höra andras resonemang om vad som kan vara en vettig tolkning. Det är lite som att se sin favoritbok filmatiserad. Allt man tänkt sig på egen hand, ens egna små tankebanor, överasfalterat av en rak motorväg som pekar på hur det är.

Och sånt är ju alltid tråkigt.

Mina kompisar är i skolan. Dom uppträder med sina Michael Jacksonlåtar, typ lite soft mittprojektsuppvisning för bara de andra sångarna. Jag är hemma. När jag reser mig upp snurrar det. Jag känner mig lite åkabilillamående. 

Att vara hemma från skolan är en grej som är sjukt överskattad. Det finns inte mycket att göra. När man är en laglig (/feg) medborgare som inte använder Pirate Bay, och dessutom lever i ett hushåll som vägrar tillköpskanaler som, shit, trean och femman, vad ska man med dom till? Det är bara reklam och skitprogram!, så finns det inte så många alternativ förutom att sitta nedsjunken i en av de stora fåtöljerna vid panoramafönstret och bara känna sig lite mer lik en säck potatis än vanligt.

Jag missar kvällsskolan också. Skit.

Och så lyssnar vi på Death cab for Cutie.

Jag har precis hittat dom optimala musikhustofflorna.

Sånt får man höra folk fråga sig om man halkar in några meter bakom flickorna i ESMK2 en vanlig torsdag vid lunchtid, då undertecknad dragit igång övriga i allsång på Känn ingen sorg för mig Göteborg, i sann lyrisk, hysterisk och mycken omusikalisk konsertanda.

FÖR JA VA NEERE MEN UPP PÅ FEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEM!

Tjejer, minns ni den lätt sexistiska dikt som skrevs ihop en kväll i slutet av sommarlovet när jag hamnat under Mikiassons laptop? Den som skrevs som utkast i bloggen men som nog aldrig var planerad att publiceras?

Vi trodde att den hade försvunnit, och då kan ni ju gissa min förvåning när jag kom in på bloggen för fem minuter sen och fann den sänd som senast skickade inlägg.

Publicerad.

På bloggen.

Det var då orden jag valde som rubrik till detta inlägg for igenom mitt huvud.

Nu är det borta, frågan är bara; Hur kom det dit?

Vad har vi gjort för tagg på vårat picnicklipp för att
 få upp när Joel solar som liknande klipp? ...

När det finska temperamentet kommer fram.

... tycker jag, ändå var jag på kräftskiva igår. Jag åt en kräfta och jag är stolt. Talande? Kanske.

Det blev en bra kväll i alla fall, tackar Borkas Johan för den! 

Ett spännande urval av minnen har överlevt som vanligt, och allt blir liksom roligare när man tänker på hur det måste sett ut. Hur jag trallar in genom bakdörren när klockan hunnit bli en tio-elva och det mörknat, med Johans gitarr lite löst hängande i ena handen. Hur han utan att göra en min skyndar fram och tar den, går iväg med den, medans jag lite förvirrat står kvar och undrar varför.

Man kan ju undra.
 
Nu är det bara att lufta ur lukten av gammal alkoholist ur sammetsklänningen och vaka på facebook redo att tagga av de (låt oss förutsätta) mindre smickrande bilderna vars blixtar bländat en under natten. Och hoppas att ingen hade löss igår, med tanke på att Louisas skogsgröna hatt, som skickades runt bland samtliga gäster under gårdagen även satt på mitt huvud under ett stabilt moment då jag hade privat date med gitarren på berget. (Jag tänker inte fråga mig varför jag satt ensam, när jag till och med då kunde uppfatta dess grova ostämdhet)

Men tack Johan och alla andra som fixade för en rolig kväll, och tack Louisas pappa för kräftan och den halva baguetten! ("Baguetten och den halva kräftan" kanske är mer korrekt)