Slutspurten som vi alla älskar och hatar
Det börjar verkligen dra ihop sig nu inför betygssättningen nästa vecka, det märks på flera sätt.
1) Datorerna i bibliotek och datasalar är nästan allihop upptagna, nu inte av byggare som sitter och spelar nätpoker utan av stressade elever från alla olika program som drar sista borsttaget (eller, att döma från vissas ansiktsuttryck, ett borsttag alldeles för långt ifrån det sista) på terminens slutuppgifter.
2) De bänkar i klassrummet som brukar ockuperas av damer och herrar som kommer och går från lektionen utifrån eget behag står tomma. Resten är fyllda av elever som faktiskt verkar jobbar ambitiösare än någonsin.
3) Stämningen är helt annorlunda. Även om det är fullare än någonsin så känns det tomt i korridorerna. Det känns tomt i huvudet, tomt i almanackan, även om datumen står tätare än någonsin nu de sista dagarna, och fastän tankarna bör fyllas av både det ena och det andra som har med slutbetyg att göra. Ändå känns det som om det ända man kan tänka på är hur solen strålar utanför fönstret, hur vinden blåser i björkarna i vitsippsdungen utanför skolan och hur den verkar dra i en, vilja ta en med sig.
Med sig iväg från skolan.
Det känns verkligen så starkt, man längtar iväg ut på sommarlov, samtidigt som skolarbetet känns mycket roligare nu när man vet att det snart är över. Varför är det så? Det är som när man äter en äcklig macka och märker att den är god sista tuggan, så man får för sig att ta en ny.
Precis så är det. (Jag vet att ni älskar mina jämförelser)
Aja. Jag råkar ha en muntlig historiaredovisning som ropar efter att få bli pluggad på, och även om jag sitter i en av våra lyxiga solstolar ute i trädgården bland äppelblom och nyutslagen rhododendrom så är det inte sommarlov än.
Ciao!
1) Datorerna i bibliotek och datasalar är nästan allihop upptagna, nu inte av byggare som sitter och spelar nätpoker utan av stressade elever från alla olika program som drar sista borsttaget (eller, att döma från vissas ansiktsuttryck, ett borsttag alldeles för långt ifrån det sista) på terminens slutuppgifter.
2) De bänkar i klassrummet som brukar ockuperas av damer och herrar som kommer och går från lektionen utifrån eget behag står tomma. Resten är fyllda av elever som faktiskt verkar jobbar ambitiösare än någonsin.
3) Stämningen är helt annorlunda. Även om det är fullare än någonsin så känns det tomt i korridorerna. Det känns tomt i huvudet, tomt i almanackan, även om datumen står tätare än någonsin nu de sista dagarna, och fastän tankarna bör fyllas av både det ena och det andra som har med slutbetyg att göra. Ändå känns det som om det ända man kan tänka på är hur solen strålar utanför fönstret, hur vinden blåser i björkarna i vitsippsdungen utanför skolan och hur den verkar dra i en, vilja ta en med sig.
Med sig iväg från skolan.
Det känns verkligen så starkt, man längtar iväg ut på sommarlov, samtidigt som skolarbetet känns mycket roligare nu när man vet att det snart är över. Varför är det så? Det är som när man äter en äcklig macka och märker att den är god sista tuggan, så man får för sig att ta en ny.
Precis så är det. (Jag vet att ni älskar mina jämförelser)
Aja. Jag råkar ha en muntlig historiaredovisning som ropar efter att få bli pluggad på, och även om jag sitter i en av våra lyxiga solstolar ute i trädgården bland äppelblom och nyutslagen rhododendrom så är det inte sommarlov än.
Ciao!
Förresten ...
Eller nej, en sak till innan sömnen får en huvudroll i mitt liv. Jag har ett program. Det programmet kan göra collage och redigera bilder. JAG HAR SAMMA PROGRAM SOM KENZA, eller va? Sa någon något?
Här är i alla fall lite snygga bilder på mina klasskompisar. Till vänster Borka iklädd sin neutralaste min och Emma Mikiasson alias Finnen i sin motsvarande. Till höger har vi några andra snygga klasskompisar, nämligen Malin (som tyvärr lämnar oss till hösten), Johanna och Louisas balla Wayfarers på ett hörn också.
Puss på dom alla!
Här är i alla fall lite snygga bilder på mina klasskompisar. Till vänster Borka iklädd sin neutralaste min och Emma Mikiasson alias Finnen i sin motsvarande. Till höger har vi några andra snygga klasskompisar, nämligen Malin (som tyvärr lämnar oss till hösten), Johanna och Louisas balla Wayfarers på ett hörn också.
Puss på dom alla!
Julia spekulerar, filosoferar och uppdaterar
Jag säger som Borka gjorde för ungefär en månad sen, dog vi? Här på bloggen visas i alla fall inga tecken på levnad från våran sida. Jag tänkte försöka ändra på detta nu, under sista skolveckan i årskurs ett på gymnasiet. Här och nu svär jag en ed att hålla igång denna blogg när skolan börjar igen.
Våren har varit en ganska konstig tid för musikettorna. Målet som vi jobbat mot hela vårterminen, Esteternas Dag på Folkets Hus, där vi ettor skulle spela September och Disco Inferno kom närmre och närmre, för att till slut gå av stapeln utan att någon av oss nästan märkt något alls.
Vi röjde, for the record.
(Eller ja, första föreställningen gick det ju egentligen inte alls bra, men på den andra släppte vi alla hämningar och dansade nakna, typ)
Nu har vi haft vårat tack och adjöfika med våran coola men stränga ensemblelärare JoBe, en vacker ritual i gräset utanför musikhusets betongkloss-skepnad, och nedräkningen till sommarlovet har gått ned till att bära endast en siffra. Snart springer treorna ut med mössor och champagne och lockar i håret och solsken i blick och nästa år är det inte vi som är yngst längre.
Nästa år är tvåorna treor. Och äldst. Och om ett år är det de som springer ut, och om två år är det vi ...
Nu ska jag inte sväva iväg. Ännu är det nio dagar kvar tills skolan stänger sina portar för sommaren, ännu har jag en muntlig historiaredovisning och ett naturkunskapsprov kvar. Och ännu har jag två år kvar i denna värld av alldeles för långa korridorer och lektioner som kan beskrivas likadant. Ännu har jag kvar provskrivningar, uppsatsinlämningar i några av de tusen klassrum varav ett i mängden har en rosa fondvägg och är vårat hemklassrum.
Ännu är det två år kvar tills det är vi som springer ut och får hålla i de vita mössorna för att de inte ska blåsa av med fartvinden.
Två år kvar tills vi får röja loss på flaket till Kom igen Lena. (För den SKA vi ha med, right Borka?)
Och nu ... Sova.
Våren har varit en ganska konstig tid för musikettorna. Målet som vi jobbat mot hela vårterminen, Esteternas Dag på Folkets Hus, där vi ettor skulle spela September och Disco Inferno kom närmre och närmre, för att till slut gå av stapeln utan att någon av oss nästan märkt något alls.
Vi röjde, for the record.
(Eller ja, första föreställningen gick det ju egentligen inte alls bra, men på den andra släppte vi alla hämningar och dansade nakna, typ)
Nu har vi haft vårat tack och adjöfika med våran coola men stränga ensemblelärare JoBe, en vacker ritual i gräset utanför musikhusets betongkloss-skepnad, och nedräkningen till sommarlovet har gått ned till att bära endast en siffra. Snart springer treorna ut med mössor och champagne och lockar i håret och solsken i blick och nästa år är det inte vi som är yngst längre.
Nästa år är tvåorna treor. Och äldst. Och om ett år är det de som springer ut, och om två år är det vi ...
Nu ska jag inte sväva iväg. Ännu är det nio dagar kvar tills skolan stänger sina portar för sommaren, ännu har jag en muntlig historiaredovisning och ett naturkunskapsprov kvar. Och ännu har jag två år kvar i denna värld av alldeles för långa korridorer och lektioner som kan beskrivas likadant. Ännu har jag kvar provskrivningar, uppsatsinlämningar i några av de tusen klassrum varav ett i mängden har en rosa fondvägg och är vårat hemklassrum.
Ännu är det två år kvar tills det är vi som springer ut och får hålla i de vita mössorna för att de inte ska blåsa av med fartvinden.
Två år kvar tills vi får röja loss på flaket till Kom igen Lena. (För den SKA vi ha med, right Borka?)
Och nu ... Sova.
