Slutspurten som vi alla älskar och hatar
Det börjar verkligen dra ihop sig nu inför betygssättningen nästa vecka, det märks på flera sätt.
1) Datorerna i bibliotek och datasalar är nästan allihop upptagna, nu inte av byggare som sitter och spelar nätpoker utan av stressade elever från alla olika program som drar sista borsttaget (eller, att döma från vissas ansiktsuttryck, ett borsttag alldeles för långt ifrån det sista) på terminens slutuppgifter.
2) De bänkar i klassrummet som brukar ockuperas av damer och herrar som kommer och går från lektionen utifrån eget behag står tomma. Resten är fyllda av elever som faktiskt verkar jobbar ambitiösare än någonsin.
3) Stämningen är helt annorlunda. Även om det är fullare än någonsin så känns det tomt i korridorerna. Det känns tomt i huvudet, tomt i almanackan, även om datumen står tätare än någonsin nu de sista dagarna, och fastän tankarna bör fyllas av både det ena och det andra som har med slutbetyg att göra. Ändå känns det som om det ända man kan tänka på är hur solen strålar utanför fönstret, hur vinden blåser i björkarna i vitsippsdungen utanför skolan och hur den verkar dra i en, vilja ta en med sig.
Med sig iväg från skolan.
Det känns verkligen så starkt, man längtar iväg ut på sommarlov, samtidigt som skolarbetet känns mycket roligare nu när man vet att det snart är över. Varför är det så? Det är som när man äter en äcklig macka och märker att den är god sista tuggan, så man får för sig att ta en ny.
Precis så är det. (Jag vet att ni älskar mina jämförelser)
Aja. Jag råkar ha en muntlig historiaredovisning som ropar efter att få bli pluggad på, och även om jag sitter i en av våra lyxiga solstolar ute i trädgården bland äppelblom och nyutslagen rhododendrom så är det inte sommarlov än.
Ciao!
1) Datorerna i bibliotek och datasalar är nästan allihop upptagna, nu inte av byggare som sitter och spelar nätpoker utan av stressade elever från alla olika program som drar sista borsttaget (eller, att döma från vissas ansiktsuttryck, ett borsttag alldeles för långt ifrån det sista) på terminens slutuppgifter.
2) De bänkar i klassrummet som brukar ockuperas av damer och herrar som kommer och går från lektionen utifrån eget behag står tomma. Resten är fyllda av elever som faktiskt verkar jobbar ambitiösare än någonsin.
3) Stämningen är helt annorlunda. Även om det är fullare än någonsin så känns det tomt i korridorerna. Det känns tomt i huvudet, tomt i almanackan, även om datumen står tätare än någonsin nu de sista dagarna, och fastän tankarna bör fyllas av både det ena och det andra som har med slutbetyg att göra. Ändå känns det som om det ända man kan tänka på är hur solen strålar utanför fönstret, hur vinden blåser i björkarna i vitsippsdungen utanför skolan och hur den verkar dra i en, vilja ta en med sig.
Med sig iväg från skolan.
Det känns verkligen så starkt, man längtar iväg ut på sommarlov, samtidigt som skolarbetet känns mycket roligare nu när man vet att det snart är över. Varför är det så? Det är som när man äter en äcklig macka och märker att den är god sista tuggan, så man får för sig att ta en ny.
Precis så är det. (Jag vet att ni älskar mina jämförelser)
Aja. Jag råkar ha en muntlig historiaredovisning som ropar efter att få bli pluggad på, och även om jag sitter i en av våra lyxiga solstolar ute i trädgården bland äppelblom och nyutslagen rhododendrom så är det inte sommarlov än.
Ciao!
Kommentarer
Trackback
