Julia spekulerar, filosoferar och uppdaterar
Jag säger som Borka gjorde för ungefär en månad sen, dog vi? Här på bloggen visas i alla fall inga tecken på levnad från våran sida. Jag tänkte försöka ändra på detta nu, under sista skolveckan i årskurs ett på gymnasiet. Här och nu svär jag en ed att hålla igång denna blogg när skolan börjar igen.
Våren har varit en ganska konstig tid för musikettorna. Målet som vi jobbat mot hela vårterminen, Esteternas Dag på Folkets Hus, där vi ettor skulle spela September och Disco Inferno kom närmre och närmre, för att till slut gå av stapeln utan att någon av oss nästan märkt något alls.
Vi röjde, for the record.
(Eller ja, första föreställningen gick det ju egentligen inte alls bra, men på den andra släppte vi alla hämningar och dansade nakna, typ)
Nu har vi haft vårat tack och adjöfika med våran coola men stränga ensemblelärare JoBe, en vacker ritual i gräset utanför musikhusets betongkloss-skepnad, och nedräkningen till sommarlovet har gått ned till att bära endast en siffra. Snart springer treorna ut med mössor och champagne och lockar i håret och solsken i blick och nästa år är det inte vi som är yngst längre.
Nästa år är tvåorna treor. Och äldst. Och om ett år är det de som springer ut, och om två år är det vi ...
Nu ska jag inte sväva iväg. Ännu är det nio dagar kvar tills skolan stänger sina portar för sommaren, ännu har jag en muntlig historiaredovisning och ett naturkunskapsprov kvar. Och ännu har jag två år kvar i denna värld av alldeles för långa korridorer och lektioner som kan beskrivas likadant. Ännu har jag kvar provskrivningar, uppsatsinlämningar i några av de tusen klassrum varav ett i mängden har en rosa fondvägg och är vårat hemklassrum.
Ännu är det två år kvar tills det är vi som springer ut och får hålla i de vita mössorna för att de inte ska blåsa av med fartvinden.
Två år kvar tills vi får röja loss på flaket till Kom igen Lena. (För den SKA vi ha med, right Borka?)
Och nu ... Sova.
Våren har varit en ganska konstig tid för musikettorna. Målet som vi jobbat mot hela vårterminen, Esteternas Dag på Folkets Hus, där vi ettor skulle spela September och Disco Inferno kom närmre och närmre, för att till slut gå av stapeln utan att någon av oss nästan märkt något alls.
Vi röjde, for the record.
(Eller ja, första föreställningen gick det ju egentligen inte alls bra, men på den andra släppte vi alla hämningar och dansade nakna, typ)
Nu har vi haft vårat tack och adjöfika med våran coola men stränga ensemblelärare JoBe, en vacker ritual i gräset utanför musikhusets betongkloss-skepnad, och nedräkningen till sommarlovet har gått ned till att bära endast en siffra. Snart springer treorna ut med mössor och champagne och lockar i håret och solsken i blick och nästa år är det inte vi som är yngst längre.
Nästa år är tvåorna treor. Och äldst. Och om ett år är det de som springer ut, och om två år är det vi ...
Nu ska jag inte sväva iväg. Ännu är det nio dagar kvar tills skolan stänger sina portar för sommaren, ännu har jag en muntlig historiaredovisning och ett naturkunskapsprov kvar. Och ännu har jag två år kvar i denna värld av alldeles för långa korridorer och lektioner som kan beskrivas likadant. Ännu har jag kvar provskrivningar, uppsatsinlämningar i några av de tusen klassrum varav ett i mängden har en rosa fondvägg och är vårat hemklassrum.
Ännu är det två år kvar tills det är vi som springer ut och får hålla i de vita mössorna för att de inte ska blåsa av med fartvinden.
Två år kvar tills vi får röja loss på flaket till Kom igen Lena. (För den SKA vi ha med, right Borka?)
Och nu ... Sova.
Kommentarer
Trackback
