Kräftor är inte gott
... tycker jag, ändå var jag på kräftskiva igår. Jag åt en kräfta och jag är stolt. Talande? Kanske.
Det blev en bra kväll i alla fall, tackar Borkas Johan för den!
Ett spännande urval av minnen har överlevt som vanligt, och allt blir liksom roligare när man tänker på hur det måste sett ut. Hur jag trallar in genom bakdörren när klockan hunnit bli en tio-elva och det mörknat, med Johans gitarr lite löst hängande i ena handen. Hur han utan att göra en min skyndar fram och tar den, går iväg med den, medans jag lite förvirrat står kvar och undrar varför.
Man kan ju undra.
Nu är det bara att lufta ur lukten av gammal alkoholist ur sammetsklänningen och vaka på facebook redo att tagga av de (låt oss förutsätta) mindre smickrande bilderna vars blixtar bländat en under natten. Och hoppas att ingen hade löss igår, med tanke på att Louisas skogsgröna hatt, som skickades runt bland samtliga gäster under gårdagen även satt på mitt huvud under ett stabilt moment då jag hade privat date med gitarren på berget. (Jag tänker inte fråga mig varför jag satt ensam, när jag till och med då kunde uppfatta dess grova ostämdhet)
Men tack Johan och alla andra som fixade för en rolig kväll, och tack Louisas pappa för kräftan och den halva baguetten! ("Baguetten och den halva kräftan" kanske är mer korrekt)
