Fem esteter

Jag måste säga att det är fantastiskt hur bra det är med vänner som känner en. De känner till ens humor, vet vad man uppskattar, vet hur de ska göra en glad.

Varför jag kom att tänka på det just nu?

Johanna skickade just en Spotifylänk till mig. Med Kom Igen Lena. Som dansband. Hur fantastiskt är inte det?

Nu kommer alla som läser dethär tro att jag gillar dansband på riktigt. Vilket jag visserligen gör, men på ett mycket roat stadie. Det kan göra en hel kväll för mig att ha Det hon vill ha på hjärnan, så länge jag kan vara säker på att det stör andra mer än mig. Detta görs exempelvis genom hög, entusiastisk sång, gärna med tillhörande dans, iscensatt på ett ställe där många människor hör, som till exempel i en mataffär eller i gymnasiekorridoren.

Jag tror att denna slags humor, som jag inte är ensam att ha i dethär bloggänget, kan vara grunden till ryktet om esteternas mentala ohälsa.

Och omusikalitet.

I vilket fall som helst. Som jag sa till Johanna, dansband är för mig perfekt musik på samma sätt som perfekt TV är Ernst Kirchsteiger ätandes ost i Lummelundagrottorna. Det är så fantastiskt att man inte vill häda perfektionen genom att avslöja att det egentligen är övermättat med ironi.

I vilket fall som helst ska jag nog sova nu. Jag är faktiskt trött, vilket är en ovanlighet. Det är inte lätt att vara mig. Godnatt!