Fem esteter

Ett brev till alla nybörjarbarn som jag daddar med om dagarna:

Jag ljuger för er. Hästar bits visst. Inte för att vara elaka såklart, utan bara för att dom tycker att det är kul. Men om det händer, att en häst suger tag en hudbit på din arm och crunchar den mellan sina hårda och grymt vassa tänder, andas bara och tänk på något litet. Den bör släppa inom tio minuter.

Och barn, det är inte så som jag säger att hästen aldrig springer iväg åt ett håll dit man inte vill. Och det är inte så som jag säger att du inte ramlar av en häst. Ibland hoppar den till och med upp och ned för att få av dig. Det enda du kan göra är att hålla din balans och sända en bedjande hälsning till Gud, Buddha och Allah.

Och att vistas i stallet frivilligt betyder inte att du inte kommer både svettas, blöda och gråta. Det finns dagar då du kommer komma därifrån med värkande rygg efter att du som volontär mockat rent cirka 300 kvadratmeter av hästboxar, dagar då du stått på knä och oljat ridhusläktare, då du suttit i 40 graders sol och rensat ogräs på ridbanan, då du målat 170 meter ridbanestaket. Det kommer finnas tillfällen då du fäller både en och två ilskna, uppgivna tårar då odjuret under dig verkar vilja sträva emot din vilja på alla plan. Det kommer även kanske att finnas stunder då en ridtur slutar i sanden med bruten arm, och för vissa av er kanske det kommer att komma en dag då din cykel blir kvar i stallet efter att din returbiljett delats ut av av ambulansföraren.

Men det kommer att vara värt det.

Det kommer att vara värt det tio gånger om dagen då du vinner din första prisrosett. Det kommer att vara värt det hundra gånger om dagen då du får din första ponny i form utan att såga på bettet som vissa andra gör, då du får pollen mellan hand och tygel enbart för att den gått med på att samarbeta med dig.

Jag kan låta så bitter när jag snackar om allt jobb i stallet, om hur jag stupar i sängen innan kvällsmaten efter en dags stalljobb, om hur dött det kan kännas att gå upp då klockan ringer fem i sex. (05.55 alltså, inte 17.55) 

Och idag, om hur min Trinity lite naivt ville busa och visa lite kärlek till sin mamma (MIG ehhhe) och efter att noggrannt letat ut det område på min arm där man kunde få tag i mest lös hud nöp ut den och höll kvar, lagom länge för att lämna ett ordentligt sår och få mig att fundera på när jag senast fick en stelkrampsspruta.

Och på hösten, när man hoppar i lervälling för att ta sig ut till platsen där han placerat sig i hagen (längst in såklart) och efter ett stort skutt inser att skon sitter kvar i lerpölen man precis lämnat.

När han verkligen inte förstår varför han inte får stå med sin fot ovanpå ens egen.

Men så är det också de där stunderna när allt verkligen funkar, som dagen då han helt utan att buffla med huvudet och bestämma sig för att gå åt andra hållet går bredvid en hela vägen från hagen till stallet. När man ridit längre än någonsin förut utan att han skyggat, utan att han skenat, utan att han krånglat, när man inser att han börjar ju mogna den skrutten. När man konstaterar att han vuxit tre centimeter sen han kom och kan se ny muskulatur, och tänker att dethär börjar ju se ut som en riktig häst.

När han gnäggar när han hör ens röst i stallgången och lägger nosen mot ens mage och andas ut en eftermiddag när han är trött.

Därför är det värt det.