PMS del II
Jag kom in på det häromdagen men jag måste bara återgå till ämnet. Jag måste få berätta om begreppet PMS.
PMS är ett samlingsnamn för de fysiska och psykiska besvär som kan förekomma i samband med veckan före mens. I mitt förra inlägg redde jag mest ut de fysiska besvären, i detta tänkte jag gå in mer på de psykiska.
Det är så att PMS är en hyfsat ny grej för mig, i alla fall halvny då jag åt p-piller i lite drygt ett år och då slapp de flesta nackdelar i vecka nummer tre. Men nu finns den där en gång i månaden igen, strong as ever. Och den har drabbat mig.
Idag.
Min dag började med ett besök på sjukhuset, doktorn kollade upp mina pigmentfläckar. Jag fick en lapp med ett namn på en salva och gick till Apoteket med den. Tanten på Apoteket kunde inte läsa lappen och höjde ögonbrynen mot mig när jag försökte förklara vilken effekt salvan skulle ha. Jag blir ställd - vi ungdomar får alltid höra att vi ska vara artiga och hjälpsamma och så blir man bemött så av en vuxen människa som får betalt för sin hjälpsamhet.
Alltså - carefacead av tanten på Apoteket; kommer hem och gråter en skvätt över min otroliga hjälplöshet.
Efter denna känslomässiga laddning blir jag trött och måste vila en stund. Sätter mig vid datorn och kollar på valpannonser av allt (antagligen också någon slags sökande efter något gulligt och sårbart som jag kan få moderskänslor för). Hittar en annons med en svart labradorvalp på åtta veckor som söker efter ett nytt hem. Ser bilden då en svart liten dunboll springer på en gräsmatta och minns tiden då min hund var en sån.
Inser att hon inte kommer att bli så liten igen - gråter en sentimental skvätt.
Sen går jag vidare bland sidorna på Blocket och hittar annonser om omplacering av hundar, "pga förändrade familjeförhållande", "pga allergi", "pga tidsbrist", "pga separation". Helt friska hundar med glimten i ögat, vanligtvis bara precis över gränsen från att vara valp. I vanliga fall blir jag bara arg över tanken på människor som köper ett liv och sedan ångrar sig, eftersom att jag anser att köpet av ett husdjur ska vara ett åtagande på obestämd tid och vad det gäller alla dessa eventuella förändringar i livet ska man redan ha tänkt över dem och hittat en lösning på dem innan man tar på sig att bli förälder till en valp. Vem adopterar ett barn och lämnar ifrån sig det när det blivit tonåring och slutat vara söt?
Aa, det är mycket känslor där. Och idag visade sig dessa känslor - som annars mest tar form i upprörd irritation - i gråtmildhet när jag kollade på de glada djuren på bilderna. Glada, utan någon aning om att deras ägare tog bilden för att locka andra människor att köpa dem; för att bli av med dem. Ovetande om att i fallet att ingen ringer på annonsen så blir det en överdos av sömnmedel hos farbror veterinären.
(Jag är i allmänhet patetiskt gråtmild när det gäller djur som far illa, om nu upprördhet över en sån sak kan anses patetisk)
Alltså - gråtsession numero tres då jag hittade Bongo, schäfer, åtta månader, nedprioriterad.
Sen kan man alltid hitta små halsklumpar i annat, som att man hittar det gamla sälgosedjur som var årets julklapp år 2000 undangömd under några kuddar i soffan, hör låten man lyssnade så mycket på sommaren nollsju och plötsligt minns dendär pyjamasklädda morgonen med en av sina äldsta barndomskompis, minns hur fåglarna kvittrade genom det öppna fönstret och hur hon låg på mage med benen i luften och lyssnade eftertänksamt.
Med andra ord - PMS är hårt.
Ha sympati.
PMS är ett samlingsnamn för de fysiska och psykiska besvär som kan förekomma i samband med veckan före mens. I mitt förra inlägg redde jag mest ut de fysiska besvären, i detta tänkte jag gå in mer på de psykiska.
Det är så att PMS är en hyfsat ny grej för mig, i alla fall halvny då jag åt p-piller i lite drygt ett år och då slapp de flesta nackdelar i vecka nummer tre. Men nu finns den där en gång i månaden igen, strong as ever. Och den har drabbat mig.
Idag.
Min dag började med ett besök på sjukhuset, doktorn kollade upp mina pigmentfläckar. Jag fick en lapp med ett namn på en salva och gick till Apoteket med den. Tanten på Apoteket kunde inte läsa lappen och höjde ögonbrynen mot mig när jag försökte förklara vilken effekt salvan skulle ha. Jag blir ställd - vi ungdomar får alltid höra att vi ska vara artiga och hjälpsamma och så blir man bemött så av en vuxen människa som får betalt för sin hjälpsamhet.
Alltså - carefacead av tanten på Apoteket; kommer hem och gråter en skvätt över min otroliga hjälplöshet.
Efter denna känslomässiga laddning blir jag trött och måste vila en stund. Sätter mig vid datorn och kollar på valpannonser av allt (antagligen också någon slags sökande efter något gulligt och sårbart som jag kan få moderskänslor för). Hittar en annons med en svart labradorvalp på åtta veckor som söker efter ett nytt hem. Ser bilden då en svart liten dunboll springer på en gräsmatta och minns tiden då min hund var en sån.
Inser att hon inte kommer att bli så liten igen - gråter en sentimental skvätt.
Sen går jag vidare bland sidorna på Blocket och hittar annonser om omplacering av hundar, "pga förändrade familjeförhållande", "pga allergi", "pga tidsbrist", "pga separation". Helt friska hundar med glimten i ögat, vanligtvis bara precis över gränsen från att vara valp. I vanliga fall blir jag bara arg över tanken på människor som köper ett liv och sedan ångrar sig, eftersom att jag anser att köpet av ett husdjur ska vara ett åtagande på obestämd tid och vad det gäller alla dessa eventuella förändringar i livet ska man redan ha tänkt över dem och hittat en lösning på dem innan man tar på sig att bli förälder till en valp. Vem adopterar ett barn och lämnar ifrån sig det när det blivit tonåring och slutat vara söt?
Aa, det är mycket känslor där. Och idag visade sig dessa känslor - som annars mest tar form i upprörd irritation - i gråtmildhet när jag kollade på de glada djuren på bilderna. Glada, utan någon aning om att deras ägare tog bilden för att locka andra människor att köpa dem; för att bli av med dem. Ovetande om att i fallet att ingen ringer på annonsen så blir det en överdos av sömnmedel hos farbror veterinären.
(Jag är i allmänhet patetiskt gråtmild när det gäller djur som far illa, om nu upprördhet över en sån sak kan anses patetisk)
Alltså - gråtsession numero tres då jag hittade Bongo, schäfer, åtta månader, nedprioriterad.
Sen kan man alltid hitta små halsklumpar i annat, som att man hittar det gamla sälgosedjur som var årets julklapp år 2000 undangömd under några kuddar i soffan, hör låten man lyssnade så mycket på sommaren nollsju och plötsligt minns dendär pyjamasklädda morgonen med en av sina äldsta barndomskompis, minns hur fåglarna kvittrade genom det öppna fönstret och hur hon låg på mage med benen i luften och lyssnade eftertänksamt.
Med andra ord - PMS är hårt.
Ha sympati.
Kommentarer
Postat av: Louie
Sympatigråta för de stackars djuren behöver man inte ha pms-besvär för att göra. Men det är ännu lättare då
Trackback
