Fem esteter

Sakta men säkert har dagarna kommit och gått och du nalkas inte längre ljuva sommar utan du är här och jag nyttjar det inte. Du nalkas ljuva skola och ESMK2 öppnar snart armarna på allvar och välkomnar oss alla in i årskurs två som sägs vara skitjobbig. Imorgon jobbar jag min sista (iallafall för nu) dag på jobbet och guuuuuuuud vad jag längtar tills det är ÖVER.
Men med skolan på återseende inom sisådär två veckor så har tråkiga tankar tagit plats i mitt huffffffvud.
Är verkligen estet den rätta linjen för mig?
Jag skulle säga både ja och nej. JA för att jag älskar allt som har med det att göra, människorna, uppläggen på lektionerna, musiken, lärarna och vår klass och medesteterna, alltså tvåorna dvs de blivande treorna. Och nej för att jag egentligen inte passar in, jag tycker inte om att sjunga inför folk (om det inte är mys-med-gitarr-framför-öppen-brasa typ), jag har vääääääärldens scenskräck, och nu snackar vi inte lite pirr i magen och ojnuskaviutpåscenen blandat med iver utan nu snackar vi magsmärtor, yrselattacker och JAGVILLINTEEEEEEEE och på väg att banga ur precis innan. Väl på scenen (om jag nu mot all förmodan har vågat mig upp dit) så går allt åt helvete för att jag glömmer bort vad jag ens gör där eller liknande.
Jag har också tappat all motivation.
Jag vill vill vill inte spela trummor, som jag gjort mycket hittills,e jag tycker att det är lite halvroligt sådär men så fort det blir förväntningar så skiter sig allt.
Jag vill inte sjunga. Eller jo. Det är ganska roligt, men isåfall skulle jag vilja få bestämma allt själv, det må låta egocentriskt men så ligger det till. Jag skulle vilja bestämma låt, tonart, hur jag skulle sjunga etc etc själv och det funkar inte när man är en stor ensemblegrupp, det fattar jag med. Det ska man lämna till proffsen som är bra på det, som kan sjunga allt och att det låter faaaaaaaab varje gång. Dvs såna som Johanna och Emma.
Och jag vill inte spela gitarr. När jag började spela gitarr så gick det skitfort och jag tänkte att nämen det här med gitarrspelande var ju faktiskt jääääääätteroligt och jääääättelätt och shiiiiiiiiit vad fort det gick att lära sig allt.
Sen kom jag till en gräns, där det tog stopp. Och varje gång jag med liten förtjusning tar upp gitarren och lägger den i knät och tar några ackord så låter det precis likadant som det gjort de senaste tio ggrna som jag gjort samma sak. Jag kommer liksom ingenvart. Sen ser jag människor i min omgivning som Johan och Julia som inte spelat gitarr mycket längre än vad jag har som kan spela alla låtar och fingerplocka och ta barréackord och hej och hå, och det är med viss irritation som jag ställer in gitarren i sitt fodral och tänker att fan, någon gång kommer jag också kunna fingerplocka och ta barréackord och spela alla låtar i hela världen.
Och jag ska säga er, att den står där fortfarande. I sitt fodral. Och jag får dåligt samvete varje gång jag tänker på det.
Jag vill ju tycka att det är roligt. Och jag har ju tyckt att det var så roligt. Men det tycker jag inte. Inte som det är nu iallafall.

GREJEN ÄR att jag älskar att stå på scen. Jag älskar att synas. (Det här kan ju inte låta bra egentligen..) Och jag älskar att höras. Jag älskar att prata inför folk. Så det är inte det att jag är folkskygg. Eller blyg. Det tror jag inte att jag är.

Där är alltså problemet. Vad hade jag tänkt mig göra på ensemblelektionerna när jag känner noll i motivation till de instrumenten som jag borde spela?
Och det tycker jag är lite jobbigt.

Därför ska det bli lite jobbigare att börja skolan den här gången än vad det brukar vara.
Men vad vet jag? När jag väl är tillbaka i musikhuset så kanske jag springer hem och sätter mig med min gitarr och börjar nöta fingerplock.. Jag kanske blir en sån där galen människa som sjunger istället för att prata och jag kanske bara helt plötsligt blir av med min scenskräck som fuckar upp våra framträdanden.
Samtidigt som det är kväll och jag FRYSER och det är i augusti, så borde det inte vara.
Nu går jag på sparenergi och ska jobba de sista 7 timmarna på Coopen imorgon, sen ska jag till Dalarö och jag ska glömma bort vad det är för dag, jag ska inte tvätta håret och jag ska inte prata med någon.
Eller så ska jag göra precis tvärtom. Det har jag inte bestämt än.